Lajos Daniel målar landskap med en utsökt valörrikedom. Hans svenska vinterlandskap- i sina vita ramar- är genuint uppfattade. Daniel är en subtil naturlyriker med ett fint sinne för egenarten i svensk natur-märkligt med tanke på att han är ungrare. Lägg märke till hur fint träden lyfter sig på hans tavlor. Han fångar med skarp blick den sköna arkitekturen i stammar och grenverk. Också ljuset över landskapen är fascinerande fångat, ger nästan en surrealistisk touche åt den sörmländska naturen. I sina porträtt visar sig Daniel ha fin psykologisk blick. (Christian Duke, Stockholms Läns Södertälje tidning, 1970.04.03.)

Hans landskap har här som tidigare en slags sakral höghet, det är en tyst, drömsk och mäktig natur fångad med en respekt för naturens integritet: Trädstam och Dröjande vår är exempel på hans måleri när det är som bäst. (A. M. Gedda, Södermanlands Nyheter, 1974.09.02.)

Porträttkonstnären Lajos Daniel visar vilken enastående skicklighet han har i den koloristiska renheten och färgernas avvägning. Hans självporträtt är mästerligt. Ljuset flödar rikt i Daniels målningar, bäst kan det ses i Junigrönt och Dröjande vår. Koloriten är harmonisk, och subtil med plastisk klarhet och linjeskärpa. (Carl-Arne Holmberg, Folket, 1974.09.13.)

Ofta målar han bara en detalj eller form som hittat i naturen. Allt onödigt skalas bort. Kvar blir bara ljuset och den form som kan förmedla en stämning eller känsla. (Katarina Bexell, Norra Skåne, 2005.11.24.)