Lajos Daniel var född i Budapest 1934. Redan som barn var han intresserad av människans karaktär och började teckna och måla porträtt av familjemedlemmar och vänner. Konstnärerna Anna Èber och Géza Szegedi Molnár som var föräldrarnas goda vänner såg pojkens talang och lärde honom mycket om måleri. Som sextonåring blev han antagen på Konsthögskolan i Budapest och studerade där 1950-51. På den tiden även den konstnärliga utbildningen var genomsyrad av politisk propaganda som han knappt tolererade. Hans ekonomiska bekymmer blev också bara större och familjen som var diskriminerad som ”klassfrämmande” kunde inte hjälpa honom. Han avbröt sina studier och arbetade vid olika fabriker och till sist i kolgruvan i Várpalota.
Efter revolutionen mot den ryska ockupationen flydde han till Sverige 1956. Först blev det skogsarbete i Johannishus sedan arbetade han vid Volvo bruket i Olofström men han gav aldrig upp sina konstnärliga ambitioner. Knappt ett år senare återupptog han måleriet och efter en period av intensiv självstudie var han redo att fortsätta på Konsthögskolan i Stockholm 1958-62. Sedan dess har han utfört ett stort antal porträtt på uppdrag av olika landsting, länsstyrelser, kyrkor, kommuner och privatpersoner. Detta verk präglar konstnärens speciella förmåga att fånga modellens själ, essensen av deras personlighet. Hans eviga modell är dock Naturen själv. Landskapsmålningarna som återger den på ett mycket personligt sätt har varit uppskattade på utställningarna.
Omkring ett 40 tal av Daniels konstverk -framför allt porträtt tillkomna efter uppdrag – är placerade i offentliga miljöer.